Rektorns ruta
”Det var bättre förr”
”Det var bättre förr” låter konservativt men med den utveckling vi har haft i Kenya efter valet den 27 december 2007 tycker jag att det tyvärr passar in. Efter snart tio år i Kenya, som rektor vid Svenska skolan, känns det overkligt det som nu sker i landet. Jag som alltid tyckt att mötet i vardagen med kenyaner är det som varit en del av glädjen under de år jag haft förmånen att jobba i detta fantastiska land. När jag i förra veckan var ute på en av mina joggingrundor så fanns inte de glada tillropen där, inte heller i affären när jag på väg hem stannade till för att handla.

Det är min förhoppning att de maktgalna politikerna i landet skall ta reson och ge det kenyanska folket den vardagliga glädjen tillbaka. Skolan har åter startat för våren efter att skolstarten flyttades fram två dagar. De yngsta barnen har på grund av oroligheter stannat hemma ytterligare tre dagar. Vi planerar nu framåt och skall under våren fira skolans 40-års jubileum, fredag den 7 mars. Temat för firandet kan vara detsamma som vid 35-års jubileet, nämligen ”Peace and enviroment”. Då hade vi temat med anledning av att Wangari Mathai fått Nobels fredspris, denna gång passar temat av annan anledning.

Det är viktigt att se framåt men jag vill i detta SkolInfo även se tillbaka på avslutningen av höstterminen och därför följer en del reportage från aktiviteter från november och december förra året.

Som alltid vid en utlandsskola så lämnar elever skolan under läsåret och andra kommer till. Jag vill önska Louise Cederhag, Cecilia Grönlund, Matilda Sjöström, Jenny Jonsson och Johan Strömbäck lycka till med era fortsatta studier när ni nu är tillbaka i Stockholm efter en termin vid vår skola. Samtidigt vill jag hälsa två nya elever välkomna till, Jonna Danielsson i åk 1 på grundskolan och Cajsa Nordenson, åk 1 på gymnasiet.

Till sist ert STORT TACK till alla föräldrar som besökt oss under lovet.


Nitton av våra elever har haft sina föräldrar och andra släktingar i Kenya under lovet. Ni har semestrat med era ungdomar på många olika ställen och täckt nästan hela Östafrika: Zanzibar- Arusha - Mt.Kenya – Mombasa – Lamu – Masai Mara – Nakuru – Kisumu – Aberdeers – mm. och förstås Nairobi med sina begivenheter från Karen Blixen museet till Kibera, det stora slumområdet där det under de senaste veckorna varit besvärligare än vanligt.

Jag vet att ni precis som era ungdomar har haft oerhört spännande upplevelser under den tid ni varit här. Det är viktigt att få dela dessa upplevelser tillsammans i familjen för att förstå hur speciellt och lärorikt ett skolår i Kenya kan vara. Trots oroligheterna i landet har eleverna vid skolan en trygg studiemiljö. Det känns naturligtvis bra för er föräldrar att återvända till Sverige med den förvissningen.

Jag ser fram emot en lärorik vårtermin för oss vid Svenska skolan och för det kenyanska samhället.
Per Jonsson

Skepp ohoj!
Under höstens seglats med Lilla Förskolan har besättningen varit skiftade både i antal och vilka personer som varit ombord. Den senaste tiden har besättningen bestått av Agnes, Andreas, Erik, Erika, Jonathan, Kristina och Martina. Kapten och styrman har som vanligt varit Katarina och Silvia.

Besättningen har under hösten finslipat förmågan att uppfatta och följa instruktioner på svenska och själv uttrycka sig med ord istället för med pip och gnäll när något hänt. När vi samarbetar växlar språket mellan den svenska, norska, kiswahili och engelska sjöterminologin.

Vi upplever att det språkliga resultatet är mycket gott. Detta har gjort att vi kunnat vara nere på stora gården tillsammans med andra barn både från svenska och holländska skolan, minst en timme om dagen. Dessutom har barnen sluppit uppleva att befälhavarna enbart varit nejsägande, utan att vi istället haft ett kontinuerligt och ofta busigt samtal om stort och smått. När man är på sjön har vädret stor betydelse. Vi har därför pratat mycket om väder och dess påverkan på naturen. Vi sjunger sånger, gör fingerramsor om väder samt står och duschar under regnmolnen som hänger i taket inne på Lilla Förskolan.
Katarina

EN AV STORA FÖRSKOLANS UTFLYKTER
Den 30 november 2007 åkte stora förskolan på en tidig julfest till Lavington Kindergarten. Vi har haft väldigt bra samarbete med denna Kenyanska förskola i sex år. Alla hade jätte kul, barnen träffade nya kompisar som de lekte med. Efter fikat kom tomten och gav barnen en julklapp. De blev väldigt förvånad över att tomten pratade svenska!

Glimtar från internatets resa till Masai Mara
Texter av internatföreståndarna Karl Edqvist och Veronica Trépagny, som utgjorde den personal som var med på resan.
(Bilder till den här texten finns i en särskild bilaga.)

Introduktion
Eleverna på Svenska skolan i Nairobi hinner under året göra flera resor och upptäcka olika delar av landet. Med internatet har de till exempel varit i trakterna av Naivasha, Nakurusjön, vid Indiska Oceanen och i Mombasa. Med sina lärare har de varit i Kisumu vid Lake Victoria. Nu senast var vi ute på en tredagars resa till Masai Mara, det stora reservat som på andra sidan gränsen till Tanzania får sin fortsättning i Serengeti. Den här resan är inte bara en naturupplevelseresa, utan den innehåller också sociokulturella inslag, som vi tycker är nödvändiga för att upplevelsen av Kenya skall bli full.

Om campen, ekoturism och lokalbefolkning
Att komma till Basecamp Masai Mara, som den camp vi sov och spenderade tid på heter, ställer lite krav på oss turister. Basecamp är visserligen ett kommersiellt företag som driver något som kan liknas vid hotellverksamhet inom safariindustrin, men man gör det med ekologi och lokalbefolkning i centrum. Det betyder å ena sidan att även om idén om campen just i Masai Mara har väckts av företagets centrala ledning (vilken hittills inte varit från södra delarna av Kenya), så har masaier i området, Talek Community, hela tiden varit med i utvecklandet av lägret. Det är också masaier som nu håller i verksamheten på plats. Det innebär att det inte känns som om man kommer och tittar på någon företrädare för en annan kultur, utan snarare att man tittar med. I den utsträckning det går. Men det betyder även att man bidrar till den lokala ekonomin på fler än ett sätt.

Å andra sidan tar man det här med ekoturism på allvar. Där campen ligger gör Talek River (en naturlig gräns till Masai Mara-reserven, som annars inte har några stängsel eller staket) en ordentlig sväng. Längs med flodens u ligger campens tält, som egentligen till hälften utgörs av tält och till hälften av en murad del i vilken toaletter finns. Allt vatten som används här kommer från floden. Allt vatten som används av gästerna återanvänds av

campen, och därför får bara en särskild ekologiskt nedbrytbar tvål användas här. Det vi lämnar i toaletten får inte komma i kontakt med flodvattnet, utan samlas upp och sprids där det bättre kommer naturen tillgodo. Duschvattnet värms av solpaneler, bevaras i stora tankar och används så länge det räcker. Det gör att det i anslutning till varma och soliga dagar finns mycket varmvatten, medan det under molnigare och kyligare dagar finns mindre. Det kan ju kännas lite snopet, kanske, om man var ute efter en värmande dusch en kylig dag…

Under en vandring runt campen som ordnades av Basecamp, fick vi utöver detta reda på och se andra intressanta saker. Som att ugnarna som finns på plats värms av en slags kol som man själv tillverkar och vilken består av jord och gräs (!). Vi kunde själva se hur kycklingar grillades och bröd gräddades däri. Via kökets tak samlas enorma mängder vatten upp, vilket rinner ner i en enormt stor vattentank (50.000 liter), Tanken fylls på under regnperioden och var till hälften full nu, precis i början av de korta regnen.

I köksdelen av campen fanns också en annan intressant sak, nämligen en sval/ett kylskåp vars väggar var gjorda av dubbla hönsnät mellan vilka vanligt kol låg. Den process som uppstår då man häller vatten på kolet gör att det blir kallt inne i rummet och därmed blir det också ett effektivt kylrum. Detta hade några av våra elever läst om i skolan.

Elen på campen är solenergibaserad, även om batterierna ibland behöver laddning. Strömmen delas i två delar, där en del med högre styrka går till receptionen, och en annan del med mindre styrka förs vidare till alla tält där det krävs mindre ström för de små sänglamporna.

Under vår promenad runt campen kom vi också i kontakt med det rättvisemärkta (Fair Trade) projekt som företaget driver. 113 kvinnor är indelade i fem grupper som kommer en dag var till verkstaden på området för att tillverka smycken i masaitradition. Varje smycke märks med kvinnornas respektive signatur och då de säljs får respektive kvinna 75% av priset. 25% går till projektets fortlevnad. I den här typen av projekt finns också med aspekter av bildning och demokrati.

Vi var också på en klinik i Talek Community, det lokala samhället där det på ett ganska stort område bor ungefär sammanlagt 12.000 personer. Talek

delar erfarenhet med många andra samhällen som ligger långt från landets huvudstad. Man får känslan av att statens långa arm inte är så lång just här och att det dessutom inte är den hand som är mest händig som har hand om projekt.
Den lilla kliniken har två doktorer och två sjuksköterskor, vilka får lön av kanadensiska missionärer.

Staten har bidragit till själva byggnaden och varit och invigt kliniken med hjälp av en minister, men inne i den stora sjukstugan, har egentligen allt annat finansierats med hjälp av frivilliga medel. Flera rum står tomma i väntan på att de skall kunna förvandlas till sjuksal, väntsal och laboratorium. De mediciner vilka staten står för, malaria- och aidsmedicin, levereras då och då, men tar också slut med jämna mellanrum. Aids är det största problemet i samhället, där 138 personer var konstaterade HIV/Aidsfall. Den läkare vi träffade menade på att den lokala kulturen är det största hindret för ett stoppande av epidemin.

I diskussionen kom han dock att gå med på att också turismindustrin med dess vanor kan vara en försvårande faktor. Vid besöket på kliniken var våra elever mycket intresserade och ställde många frågor.

Svart noshörning och svart bomull
Alla safariturer är speciella och ingen är den andra lik. Det är alltid något oförutsägbart som inträffar eller något ovanligt djur man får syn på som gör just den safarituren unik. Det är det oförutsägbara och ovanliga som är tjusningen med safari. Även svenska skolans safari i Masai mara hade en alldeles speciell tjusning, nämligen två svarta noshörningar, mamma och unge, mitt ute på savannen, bara några meter ifrån våra safarifordon.

Lugnt och stoiskt vankade de fram, mamman först, tätt följd av sin unge. Detta är typiskt för den svarta noshörningen, med den vita är det tvärtom – ungen leder och mamman följer efter. En noshörningsunge väger runt 40 kilo vid födseln och lär sig gå och amma efter bara tre timmar. Den följer sen sin mamma i 2 – 4 år, tills mamman blir dräktig igen eller tills nästa unge föds. En svart noshörningsmamma är dräktig i 15 månader, en vit i 16. Den noshörningsunge vi såg var ganska stor och hade nog hunnit fylla tre år.

Varför säger man svart noshörning och vit noshörning, när det som bekant inte är någon skillnad i färg mellan dem? Jo, det hela började med en misstolkning av ordet ’wijd’, som är afrikaans och betyder bred eller vid. När boerna anlände till Sydafrika på 1600-talet gjorde dom en urskiljning mellan den brednosade, gräsätande och lite större noshörningen (även kallad trubbnoshörning på svenska) och den spetsnosade, blad- och kvistätande och lite mindre noshörningen (även kallad spetsnoshörning på svenska.) När engelsmännen sen anlände så trodde dom att wijd betydde vit, och eftersom deras föreställningsvärld var målad i svart och vitt utan några gråa nyanser där emellan så fick den andra noshörningen bli svart. Egentligen är just grå färgen på båda sorterna.

Men så enkelt är det inte, för en noshörnings färg kan variera väldigt mycket. Denna färgvariation uppstår på grund av en variation i jordmån i olika delar av noshörningens utbredningsområde. Precis som elefanten och buffeln och många andra av savannens djur så tycker noshörningen om att vältra sig i leran, för att på så sätt svalka sig. Noshörningens tjocka och skrovliga skinn får då samma färg som jorden på marken.

Det är därför som noshörningarna, liksom elefanterna, i Tsavo nationalpark i sydöstra Kenya är rödbruna eftersom den dominerande jordmånen i det området är den röda ockran. I Masai mara är den dominerande jordmånen den svarta ’black cotton’, svart bomull. Dom två spetsnoshörningarna vi såg i Masai mara var onekligen svarta.


Walking Safari
På tredje dagens morgon, som också var den dag då vi senare skulle åka hem, erbjöds vi att göra olika saker. Vi kunde ta en gamedrive till, gå en fågelskådartur runt lägret, eller gå på savannen i en walking safari. Sexton elever nappade på det senaste förslaget, som kostade lite pengar på grund av att man då man ger sig ut på en sådan här tur behöver ha certifierade guider och vakter med sig. Bland den personal som finns på och är kopplad till Basecamp finns flera guider, så då vi hade åkt en femton minuter från lägret mot savannen, delades vi in i två mindre grupper för vilka det fanns tre betryggande guider/vakter var.

Innan vi gav oss ut att gå, fick vi lite förhållningsorder av masaierna/guiderna Amos, Benjamin och Manfred. För det första skulle två masaier hela tiden gå framför oss (en guide och en vakt) och en guide gå med oss. För det andra fick vi lära oss att vi måste vara väldigt tysta då vi skulle gå genom buskar. För det tredje fick vi instruktioner om hur vi skulle bete oss om vi skulle stöta på: ?? elefant (ställa sig så att man inte finns i elefantens vindriktning, dvs. vinden skall helst blåsa från elefanten mot dig); ?? buffel (lägga sig på marken eftersom buffelns horn i kombination med den styva nacken inte når dig där), och; ?? lejon (alla gå samman i en ring och hålla om varandra så att vi ser ut som något stort och konstigt nytt djur på savannen).

Självklart blev vandringen lite spännande efter dessa instruktioner, även om guiderna i sina röda kläder (vilka masaierna bär för att man anser att djuren ser en på savannen på det viset och därför undviker en) informerade om att det inte alls var säkert att vi skulle träffa på några sådan djur. Den ena av våra grupper gav sig iväg i ett litet plattare landskap och grabbarna i den gruppen fick se såväl topi som zebror på relativt nära håll. Topin kändes stor som en älg, fick vi höra efteråt. Den andra gruppen rörde sig i riktning mot ”Leopardkullen” och såg på vägen delar av skelettet till en död elefant (benet var mycket tungt!) och av en död giraff.

På skallens horn satt fortfarande hår kvar. Vi såg också Sissling ants, eller Raid ants, som verkar vara riktigt intelligenta krigsmyror. På spillningsfronten fick vi se spår efter ganska många djur, till exempel hyenornas typiskt vita spillning (den är så där vit tack vare de rika kalciummängderna i de ben de tuggar i sig). Vi såg också en hyenaskalle och tack vare det föredrag vi hade lyssnat på dagen innan, visste vi att hyenan nästan måste ha världens starkaste käkmuskler i relation till sin storlek. Det syns på hur skallen är utformad med en kam för de enorma muskelfästena.

På den föreläsningen, som hölls av ett par tjejer som är engagerade i ett forskningsprojekt i Masai Mara, hade vi också blivit av med en hel del fördomar som man kan ha om hyenor. Så nu vet vi att hyenafamiljerna styrs av en alfahona och att det alltid är hennes yngsta dotter som är näst högst i rang och ärver tronen vid ledarhonans död.

Vi vet också att hyenorna har ett sofistikerat språk och kodsystem sinsemellan. Så vet vi i hur stora familjer de kan bo och att de faktiskt själva jagar en hel del och inte alls behöver vänta på att lejonen skall ta byten. I själva verket är det ofta tvärt om. Lejonen kan komma och roffa åt sig det hyenorna har fångat. Återgår vi nu till spillningen, såg vi hur impalor varit framme och markerat, liksom dik diks, som är de minsta antiloperna. Och elefant, så klart!

Då vi rörde oss upp på kullen kunde vi se impalor strax under oss (om vi var uppmärksamma) och i buskarna skymtade just ett par dik diks. Bakom en av de buskarna uträttade väl någon av oss också sina behov, innan samma person uppifrån kullen kunde konstatera att Masai Mara lever upp till sitt namn. Mara betyder fläck på det lokala språket och härifrån kunde man se hur fläckig savannen är på sina ställen. Detta bidrar så klart alla buskar och träd till. I bilen är det lätt att bara se savann och gräs.

Från toppen kunde vi också se de berg som utgör gräns mot Tanzania och hur stora nivåskillnaderna faktiskt är i reservatet. Vi kunde också både se och höra flera av de kohjordar som masaierna låter vara ute och beta sex dagar och nätter innan man tar in dem i sina manyattor. Slutligen kunde vi även se den andra gruppen, som gick åt ett helt annat håll.

På tillbakavägen passade en av våra flickor på att testa att kasta masaispjut. Det gick riktigt bra och hon fick beundrande kommentarer från våra guider. På håll syntes ett par Thomsongazeller och så även våra tre vita bussar, i vilka vi ganska nöjda och belåtna med vår tur åkte tillbaka till Basecamp för frukost och packning. Även om vi inte såg farliga djur på nära håll, tror vi att det flesta av oss var nöjda över att ha fått gå omkring i naturen. Det är inte helt lätt att kunna göra det här och när ett sådant här tillfälle erbjuds, är det skönt att ha nappat på det! Det är skönt att inte bara titta på, utan att också kunna vara med och i naturen.

Klinik, campens restaurang, på safari, på resa.


Walking safari med giraffskalle och spillning från impala.

Besök i manyatta. Herrarnas dans och damernas. Internatföreståndaren
föregår med gott exempel


Safari och promenad.

Fotbollsturnering på Tyska skolan
Våra flickor deltog med framgång vid en fotbollsturnering som anordnades vid Tyska skolan, lördag 8 december. Bland åtta lag blev vårt lag trea

Lucia
De svenska traditionerna är viktiga för oss i ”förskingringen” och därför är den 13 december en höjdpunkt, när vi firar Lucia. Ansvar för årets luciatåg har varit Kerstin Skog Nord och Rosie Lundgren och det var ett mycket fint framträdande hos den svenska ambassadören, Anna Brant på luciakvällen. På förmiddagen var luciatåget på skolan och lyste upp tillvaron för bl a eleverna vid den Holländska skolan.

Vandring på vulkanen Mt.Longonot
Lördagen 15 december var det dags för den trevliga utflykten till Mt. Longonot, där vi går upp på 2787 m ö h. Vi var 35 personer som fick en underbar vandring i det fina vädret. Förutom mycket frisk luft och härliga vyer såg vi också zebror, eland och giraffer under promenaden.

Den årliga löpartävlingen vid Franska skolan
Det var sju elever som detta år deltog vid Franska skolans terränglöpning, fredag 14 december, och våra elever lyckades väldigt bra. Det märktes att vi haft en kenyan som varje onsdag tränat de som varit intresserade.

Roligt att framgångarna kom vid detta tillfälle. Otto Wiberg vann sin klass och var snabbast av alla deltagare. Isabelle Arctaedius vann också hon sin åldersklass och var snabbaste flicka. På hedrande andra plats i sin årsgrupp var Gabriel Lindén och här kom Anton Lundblad in som trea. Ellen Sturesson och Salomon Abresparr blev fyra och Linnéa Adolfsson femma. Dessutom fick laget ta emot ett pris för bästa skola tillsammans med Franska skolan.

Isabelle och Otto i målgången


Ellen och Linnéa laddar för start Trötta grabbar efter loppet


På prispallen

Internatets julfest
En trevlig avslutning för internateleverna hade ordnats av Faiza, Peo och Louise, som alla har olika ansvar för internatet. Grillning vid poolen är ett uppskattat inslag av eleverna.

Julavslutningen
Det var en härlig dag, torsdag 20 december, när vi hade julavslutning. Många skolor hemma i Sverige har en liknande inramning vid den vanliga skolavslutningen i juni. Dans runt granen och besök av tomten uppskattas av både små och stora. Ett gemensamt fika avslutade sedan den trevliga dagen.



==================================================================