Rektorns ruta
”Tiden går fort när man har roligt”
Vi är redan inne i december och det återstår knappt tre veckor till jullovet, vilket många av våra elever ser fram emot. Det har varit en händelserik höst för både de små barnen som för våra gymnasieelever. På vår ”lilla” skola har vi förmånen att ordna möten mellan barn från 1,5 år upp till 20 år, vilket jag är övertygad om berikar alla. Det är trevligt att se våra gymnasieelever leda aktiviteter för de yngre.



Isa och Frida leder fotboll för elever vid åk 1-5.
Under höstlovet åkte våra internatelever tåg ned till Mombasa och upplevde en härlig vecka vid Indiska Oceanen. Dykning, snorkling och bara lata dagar ingick i programmet. Ett besök på Wasini Island och Fort Jesus i Mombasa fanns också med på programmet.

Väl ”hemma” i Nairobi så var det dags för deltagande i Nairobi Marathon, där vi var 33 deltagare från skolan, varav fem sprang en ”halvamara” medan de övriga sprang i kapp med kenyanerna på 10 km. Det var en trevlig aktivitet tillsammans med den kenyanska löpareliten.



Sedan var det dags för fältstudier vid Victoriasjön och internatresa till Masai Mara. Se artiklar nedan.
Nu övar vi inför det årliga luciafirandet hos den svenska ambassadören.

Kalender
Lördag 8/12 Fotbollsturnering på Tyska skolan
Torsdag 13/12 Lucia på skolan och hos den svenska ambassadören
Lördag 15/12 Vandring på Mt-Longonot
Torsdag 20/12 Julavslutning

Per Jonsson

Att studera i en by vid Lake Victoria
Just nu befinner jag mig i Kusa i en fiskeby vid en av världens största sötvattensjöar, Victoriasjön. Det har varit en lång resa hit från Nairobi, 9 timmar, men det gick ovanligt bra om man tänker på hur dåliga vägarna är här i Kenya.

Jag är i Kusa för att få veta mer om hur skolorna på den kenyanska landsbygden fungerar. I Kusa finns det gott om skolor, ungefär 15-20. Jag och mina tre skolkamrater besöker fem av dem, tre grundskolor och två gymnasieskolor.
- Wazungu, wazungu!

Den först så tomma skolgården fylls av liv. Från alla klassrum rusar elever ut. De vågar inte komma för nära oss, det är ju inte varje dag det kommer vita till skolan. Guiden säger till oss att de är blyga och det enda de vill är att hälsa. Jag sträcker ut min hand mot en liten flicka och säger hej, helt plötsligt har jag tio andra händer framför mig som också vill hälsa.

En lärare på skolan visar oss runt. När vi kommer in i klassrummen reser sig barnen och säger:
- Morning Madame, welcome Madame!
eftersom de har lärt sig att säga god morgon varje gång deras lärare kommer in, De har antagligen ingen aning om vad de ska säga när vi kommer.

De sitter två eller tre, ibland även fyra, vid varje bänk. Det är cirka 30 elever i varje klass. Alla ser lika glada ut över att få gäster, de till och med sjunger för oss. När över 40 elever sjunger det starkaste de kan samtidigt, kan ju vem som helst förstå att man nästan får ont i öronen av det, men ändå vill man stå kvar och lyssna på den afrikanska sången.

Äntligen kommer vi ut ur den svettiga salen! Vi frågar guiden om de brukar ha någon sportaktivitet på skolan. Han svarar genast att de både spelar fotboll och volleyboll. Åh vad kul, vi frågar om vi kan få spela någon av de sporterna med dem. Han svarar ja och vi börjar springa efter bollen som ett par killar tagit fram. Vi spelar och spelar… till slut är jag och en av mina klasskompisar helt slut. Istället så går vi och pratar med några tjejer i vår ålder. Jag frågar vad de vill bli när de blir stora. De flesta svarar att de vill bli lärare eller läkare. De frågar oss om vi vill lära ut något till dem i ett ämne, eftersom de ska ha sina examina snart.

Klassrummet fylls av elever, till och med lärare som är nyfikna på vad som ska hända. Jag och min kompis är lite tveksamma vad vi ska hitta på. Efter ett litet tag kommer vi på vad vi ska göra, mattelekar och musiktävlingar.

Efter en halvtimmes lekande kommer guiden fram till oss och säger att vi tyvärr måste gå nu om vi ska hinna med nästa skola. Eftersom vi är så förväntansfulla så går vi med.


Att promenera ute på den kenyanska landsbygden mellan de två skolorna är fantastiskt, att få se de olika sorters byarna. Vi går och går, till slut kommer vi fram till den stora vägen. Där möts vi av ”boda-bodas”. ”Boda-boda” är en sorts cykeltaxi. Passageraren åker på pakethållaren. ”Boda-bodas” är väldigt vanliga i den här delen av Kenya. Vi tar varsin ”boda-boda” till skolan, som heter Mbugra och som är en gymnasieskola.

Rektorn kommer fram till oss med en massa barn bakom sig. Han hälsar oss välkomna och visar runt i skolan. Det är lite fler elever på den här skolan än på den förra. Det är ganska svårt att prata med bara en person, var man än går har man minst tio personer med sig och alla vill svara på frågor.
Efter ungefär 45 minuter är vi både trötta och hungriga så vi drar oss hemåt.

Vi åker ”boda-bodas” hem till den efterlängtade maten.
Nästa dag har vi fått nya krafter så att vi orkar med den här dagen också. Först går vi till en grundskola, Mbugo. Den ser ut som skolorna igår, många nyfikna barn och en fin skolgård med väl byggda skolhus.

Vi är inte där så länge eftersom vi ska till ytterligare två skolor före lunch. Nästa skola är en grundskola också. Den är otroligt stor med väldigt många elever som ville veta vilka vi är. Just nu känns det som en naturlig vana att gå in i skolan och se på allas leenden och nyfikenhet och sedan ta första steget och gå fram och hälsa. Efter fem minuter ska man sedan gå in i rektorns rum och berätta vem man är och vad man gör här.

Den sista skolan vi besöker är en gymnasieskola. Där är det knappt några elever men det är en väldigt fin skola med bibliotek och laboratorium. Efter ett bra tag tillsammans med rektorn och hans dåliga skämt så är vi klara med alla besök och kan slappna av och tänka igenom våra upplevelser.
Ellen Sturesson år 8


Hej!
Vi är två lärarstudenter, Lena Dahlqvist och Simone Tornemark, ifrån Växjö Universitet som har gjort två veckor av vår praktik här på Svenska skolan. Lena har varit på den lilla förskolan och Simone på den stora förskolan.

Dessa veckor har varit väldigt givande och det var kul att se hur en förskola som följer en svensk läroplan kan fungera i ett annat land och kultur. En av de saker vi tyckte var mest intressanta var hur duktiga barnen var på språk och att även om svenska var det språk som användes främst i verksamheten så tyckte vi det var bra att både engelska och swahili användes också.

Vi tyckte det var väldigt kul att se hur roligt både barn och pedagoger hade tillsammans på förskolan och det har vi med haft. Så tack alla barn, föräldrar och personal för dessa veckor.
Simone och Lena

Glimtar från internatets resa till Masai Mara
Texter av internatföreståndarna Karl Edqvist och Veronica Trépagny, som utgjorde den personal som var med på resan.

Introduktion
Eleverna på Svenska skolan i Nairobi hinner under året göra flera resor och upptäcka olika delar av landet. Med internatet har de till exempel varit i trakterna av Naivasha, Nakurusjön, vid Indiska Oceanen och i Mombasa. Med sina lärare har de varit i Kisumu vid Lake Victoria. Nu senast var vi ute på en tredagars resa till Masai Mara, det stora reservat som på andra sidan gränsen till Tanzania får sin fortsättning i Serengeti. Den här resan är inte bara en naturupplevelse, utan den innehåller också sociokulturella inslag, som vi tycker är nödvändiga för att upplevelsen av Kenya skall bli full.
Om campen, ekoturism och lokalbefolkning.

Att komma till Basecamp Masai Mara, som den camp vi sov och spenderade tid på heter, ställer lite krav på oss turister. Basecamp är visserligen ett kommersiellt företag som driver något som kan liknas vid hotellverksamhet inom safariindustrin, men man gör det med ekologi och lokalbefolkning i centrum. Det betyder å ena sidan att även om idén om campen just i Masai Mara har väckts av företagets centrala ledning (vilken hittills inte varit från södra delarna av Kenya), så har masaier i området, Talek Community, hela tiden varit med i utvecklandet av lägret. Det är också masaier som nu håller i verksamheten på plats. Det innebär att det inte känns som om man kommer och tittar på någon företrädare för en annan kultur, utan snarare att man tittar med. I den utsträckning det går. Men det betyder även att man bidrar till den lokala ekonomin på fler än ett sätt.

Å andra sidan tar man det här med ekoturism på allvar. Där campen ligger gör Talek River (en naturlig gräns till Masai Mara-reserven, som annars inte har några stängsel eller staket) en ordentlig sväng. Längs med flodens u ligger campens tält, som egentligen till hälften utgörs av tält och till hälften av en murad del i vilken toaletter finns. Allt vatten som används här kommer från floden. Allt vatten som används av gästerna återanvänds av campen, och därför får bara en särskild ekologiskt nedbrytbar tvål

användas här. Det vi lämnar i toaletten får inte komma i kontakt med flodvattnet, utan samlas upp och sprids där det bättre kommer naturen tillgodo. Duschvattnet värms av solpaneler, bevaras i stora tankar och används så länge det räcker. Det gör att det i anslutning till varma och soliga dagar finns mycket varmvatten, medan det under molnigare och kyligare dagar finns mindre. Det kan ju kännas lite snopet, kanske, om man var ute efter en värmande dusch en kylig dag…

Under en vandring runt campen som ordnades av Basecamp, fick vi utöver detta reda på och se andra intressanta saker. Som att ugnarna som finns på plats värms av en slags kol som man själv tillverkar och vilken består av jord och gräs (!). Vi kunde själva se hur kycklingar grillades och bröd gräddades däri. Via kökets tak samlas enorma mängder vatten upp, vilket rinner ner i en enormt stor vattentank (50.000 liter), Tanken fylls på under regnperioden och var till hälften full nu, precis i början av de korta regnen. I köksdelen av campen fanns också en annan intressant sak, nämligen en sval/ett kylskåp vars väggar var gjorda av dubbla hönsnät mellan vilka vanligt kol låg. Den process som uppstår då man häller vatten på kolet gör att det blir kallt inne i rummet och därmed blir det också ett effektivt kylrum. Detta hade några av våra elever läst om i skolan.

Electriciteten på campen är solenergibaserad, även om batterierna ibland behöver laddning. Strömmen delas i två delar, där en del med högre styrka går till receptionen, och en annan del med mindre styrka förs vidare till alla tält där det krävs mindre ström för de små sänglamporna.

Under vår promenad runt campen kom vi också i kontakt med det rättvisemärkta (Fair Trade) projekt som företaget driver. 113 kvinnor är indelade i fem grupper som kommer en dag var till verkstaden på området för att tillverka smycken i masaitradition. Varje smycke märks med kvinnornas respektive signatur och då de säljs får respektive kvinna 75% av priset. 25% går till projektets fortlevnad. I den här typen av projekt finns också med aspekter av bildning och demokrati.

Vi var också på en klinik i Talek Community, det lokala samhället där det på ett ganska stort område bor ungefär sammanlagt 12.000 personer. Talek delar erfarenhet med många andra samhällen som ligger långt från landets huvudstad. Man får känslan av att statens långa arm inte är så lång just här och att det dessutom inte är den hand som är mest händig som har hand om projekt.

Den lilla kliniken har två doktorer och två sjuksköterskor, vilka får lön av kanadensiska missionärer. Staten har bidragit till själva byggnaden och varit och invigt kliniken med hjälp av en minister, men inne i den stora sjukstugan, har egentligen allt annat finansierats med hjälp av frivilliga medel. Flera rum står tomma i väntan på att de skall kunna förvandlas till sjuksal, väntsal och laboratorium.

De mediciner vilka staten står för, malaria- och aidsmedicin, levereras då och då, men tar också slut med jämna mellanrum. Aids är det största problemet i samhället, där 138 personer var konstaterade HIV/Aidsfall. Den läkare vi träffade menade på att den lokala kulturen är det största hindret för ett stoppande av epidemin. I diskussionen kom han dock att gå med på att också turismindustrin med dess vanor kan vara en försvårande faktor. Vid besöket på kliniken var våra elever mycket intresserade och ställde många frågor.

Svart noshörning och svart bomull
Alla safariturer är speciella och ingen är den andra lik. Det är alltid något oförutsägbart som inträffar eller något ovanligt djur man får syn på som gör just den safarituren unik. Det är det oförutsägbara och ovanliga som är tjusningen med safari. Även svenska skolans safari i Masai mara hade en alldeles speciell tjusning, nämligen två svarta noshörningar, mamma och unge, mitt ute på savannen, bara några meter ifrån våra safarifordon.

Lugnt och stoiskt vankade de fram, mamman först, tätt följd av sin unge. Detta är typiskt för den svarta noshörningen, med den vita är det tvärtom – ungen leder och mamman följer efter. En noshörningsunge väger runt 40 kilo vid födseln och lär sig gå och amma efter bara tre timmar. Den följer sen sin mamma i 2 – 4 år, tills mamman blir dräktig igen eller tills nästa unge föds. En svart noshörningsmamma är dräktig i 15 månader, en vit i 16. Den noshörningsunge vi såg var ganska stor och hade nog hunnit fylla tre år.

Varför säger man svart noshörning och vit noshörning, när det som bekant inte är någon skillnad i färg mellan dem? Jo, det hela började med en misstolkning av ordet ’wijd’, som är afrikaans och betyder bred eller vid. När boerna anlände till Sydafrika på 1600-talet gjorde dom en urskiljning mellan den brednosade, gräsätande och lite större noshörningen (även kallad trubbnoshörning på svenska) och den spetsnosade, blad- och kvistätande och lite mindre noshörningen (även kallad spetsnoshörning på svenska.) När engelsmännen sen anlände så trodde dom att wijd betydde vit, och eftersom deras föreställningsvärld var målad i svart och vitt utan några gråa nyanser där emellan så fick den andra noshörningen bli svart. Egentligen är just grå färgen på båda sorterna.

Men så enkelt är det inte, för en noshörnings färg kan variera väldigt mycket. Denna färgvariation uppstår på grund av en variation i jordmån i olika delar av noshörningens utbredningsområde. Precis som elefanten och buffeln och många andra av savannens djur så tycker noshörningen om att vältra sig i leran, för att på så sätt svalka sig. Noshörningens tjocka och skrovliga skinn får då samma färg som jorden på marken. Det är därför som noshörningarna, liksom elefanterna, i Tsavo nationalpark i sydöstra Kenya är rödbruna eftersom den dominerande jordmånen i det området är den röda ockran. I Masai mara är den dominerande jordmånen den svarta ’black cotton’, svart bomull. Dom två spetsnoshörningarna vi såg i Masai mara var onekligen svarta.

Walking Safari
På tredje dagens morgon, som också var den dag då vi senare skulle åka hem, erbjöds vi att göra olika saker. Vi kunde ta en gamedrive till, gå en fågelskådartur runt lägret, eller gå på savannen i en walking safari. Sexton elever nappade på det senaste förslaget, som kostade lite pengar på grund av att man då man ger sig ut på en sådan här tur behöver ha certifierade guider och vakter med sig. Bland den personal som finns på och är kopplad till Basecamp finns flera guider, så då vi hade åkt en femton minuter från lägret mot savannen, delades vi in i två mindre grupper för vilka det fanns tre betryggande guider/vakter var.

Innan vi gav oss ut att gå, fick vi lite förhållningsorder av masaierna/guiderna Amos, Benjamin och Manfred. För det första skulle två masaier hela tiden gå framför oss (en guide och en vakt) och en guide gå med oss. För det andra fick vi lära oss att vi måste vara väldigt tysta då vi skulle gå genom buskar. För det tredje fick vi instruktioner om hur vi skulle bete oss om vi skulle stöta på:
???elefant (ställa sig så att man inte finns i elefantens vindriktning, dvs. vinden skall helst blåsa från elefanten mot dig);
???buffel (lägga sig på marken eftersom buffelns horn i kombination med den styva nacken inte når dig där), och;
???lejon (alla gå samman i en ring och hålla om varandra så att vi ser ut som något stort och konstigt nytt djur på savannen).

Självklart blev vandringen lite spännande efter dessa instruktioner, även om guiderna i sina röda kläder (vilka masaierna bär för att man anser att djuren ser en på savannen på det viset och därför undviker en) informerade om att det inte alls var säkert att vi skulle träffa på några sådan djur.

Den ena av våra grupper gav sig iväg i ett litet plattare landskap och grabbarna i den gruppen fick se såväl topi som zebror på relativt nära håll. Topin kändes stor som en älg, fick vi höra efteråt. Den andra gruppen rörde sig i riktning mot ”Leopardkullen” och såg på vägen delar av skelettet till en död elefant (benet var mycket tungt!) och av en död giraff. På skallens horn satt fortfarande hår kvar. Vi såg också Sissling ants, eller Raid ants, som verkar vara riktigt intelligenta krigsmyror.

På spillningsfronten fick vi se spår efter ganska många djur, till exempel hyenornas typiskt vita spillning (den är så där vit tack vare de rika kalciummängderna i de ben de tuggar i sig). Vi såg också en hyenaskalle och tack vare det föredrag vi hade lyssnat på dagen innan, visste vi att hyenan nästan måste ha världens starkaste käkmuskler i relation till sin storlek. Det syns på hur skallen är utformad med en kam för de enorma muskelfästena.

På den föreläsningen, som hölls av ett par tjejer som är engagerade i ett forskningsprojekt i Masai Mara, hade vi också blivit av med en hel del fördomar som man kan ha om hyenor. Så nu vet vi att hyenafamiljerna styrs av en alfahona och att det alltid är hennes yngsta dotter som är näst högst i rang och ärver tronen vid ledarhonans död.

Vi vet också att hyenorna har ett sofistikerat språk och kodsystem sinsemellan. Så vet vi i hur stora familjer de kan bo och att de faktiskt själva jagar en hel del och inte alls behöver vänta på att lejonen skall ta byten. I själva verket är det ofta tvärt om. Lejonen kan komma och roffa åt sig det hyenorna har fångat. Återgår vi nu till spillningen, såg vi hur impalor varit framme och markerat, liksom dik diks, som är de minsta antiloperna.

Och elefant, så klart!
Då vi rörde oss upp på kullen kunde vi se impalor strax under oss (om vi var uppmärksamma) och i buskarna skymtade just ett par dik diks. Bakom en av de buskarna uträttade väl någon av oss också sina behov, innan samma person uppifrån kullen kunde konstatera att Masai Mara lever upp till sitt namn. Mara betyder fläck på det lokala språket och härifrån kunde man se hur fläckig savannen är på sina ställen. Detta bidrar så klart alla buskar och träd till. I bilen är det lätt att bara se savann och gräs.

Från toppen kunde vi också se de berg som utgör gräns mot Tanzania och hur stora nivåskillnaderna faktiskt är i reservatet. Vi kunde också både se och höra flera av de kohjordar som masaierna låter vara ute och beta sex dagar och nätter innan man tar in dem i sina manyattor. Slutligen kunde vi även se den andra gruppen, som gick åt ett helt annat håll.

På tillbakavägen passade en av våra flickor på att testa att kasta masaispjut. Det gick riktigt bra och hon fick beundrande kommentarer från våra guider. På håll syntes ett par Thomsongazeller och så även våra tre vita bussar, i vilka vi ganska nöjda och belåtna med vår tur åkte tillbaka till Basecamp för frukost och packning. Även om vi inte såg farliga djur på nära håll, tror vi att det flesta av oss var nöjda över att ha fått gå omkring i naturen. Det är inte helt lätt att kunna göra det här och när ett sådant här tillfälle erbjuds, är det skönt att ha nappat på det! Det är skönt att inte bara titta på, utan att också kunna vara med och i naturen.

Klinik, campens restaurang, på safari, på resa.



Walking safari med giraffskalle och spillning från impala.

Besök i manyatta. Herrarnas dans och damernas. Internatföreståndaren
föregår med gott exempel.


Safari och promenad.